Till minne: Stefan Barck
Åldermannen i vår krets, Stefan Barck, blev 91 år. Närmast anhöriga är hustrun Inger Monson och barnen Helen och Jonas samt Ingers barn Åke och Jenny med familjer.
För ett halvt liv sedan (med hans mått mätt) korsades våra vägar för första gången. Då var vi båda – och även Inger – reportrar på nyss nedlagda Tranås-Posten, då en 5-dagarstidning.
Något år tidigare (1979) hade paret flyttat från Hovmantorp utanför Växjö och bosatt sig på gården Göberga Hult utanför Gripenberg tillsammans med en katt och 25 gotlandstackor. Vid sidan av sina vardagliga uppdrag som lärare i Adelöv, extraknäckte de som landsbygdsreportrar.
Sedan dess har våra vägar mötts gång efter annan och jag har lärt känna Stefan som en godhjärtad människa med en stor portion varm humor. Åldersskillnaden spelade föga roll. Den gemensamma fascinationen för det skrivna ordet – liksom för idrotten – var en förenande kraft.
Friidrotten kom tidigt att spela en stor roll i Stefans liv. Främsta meriten är en bronsmedalj i sprint-SM (200 m) 1954. Sedan han lagt den egna sportsliga karriären på hyllan var han bland annat tränare för ungdomslandslaget i friidrott, där Ricky Bruch ingick, och för Owe Jonsson (EM-guldmedaljör 1962 på 200 m).
Fåruppfödningen kom att uppta mer och mer av tillvaron och besättningen växte till över 100 avelstackor, vilket utmynnade i uppstarten av Ateljé Guldtackan.
Tack vare intresset för fåravel kom Stefan från 1990 och ett tjugotal år framåt att axla vd-skapet för Tranås Skinnberedning, en roll som han mer eller mindre halkade in i. När han äntligen (vid 80 års ålder) hittade en värdig efterträdare, övergick han till att skildra Skinnberedningens historia. I den vevan fick jag förtroendet att redigera det tidsdokument som är en viktig pusselbit i Tranås historia.
Boken inleds med en serie tidningsreportage om hur Tranås kom att bli Sveriges Leipzig, pälsstaden. Sedan kryper den bokstavligt talat in under skinnet. I en tid då fårskinn inte hade något som helst marknadsvärde, när det såg som allra mörkast ut för svensk fårnäring, och när skinnberedningen i Tranås såg ut att barka mot en säker död, så vände det. Man kan lugnt säga att Stefans och Ingers oförtröttliga engagemang räddade en hel näring från undergång.
I Tranås-Sommenbygdens Rotaryklubb, där Stefan under sin aktiva tid förärade varje ny president ett exemplar av någon av sina diktsamlingar (Diktvärk och Barck-bitar), har våra vägar fortsatt att korsas. Senast på klubbens 75-årsjubileum i höstas (efter att han och Inger just hade firat 50 år tillsammans). Då skickade han med oss alla en postum hälsning från Sven ”Frazze” Franzén, som också speglade något av det han själv ville säga till eftervärlden.
Då fick jag i vanlig ordning en ordentlig omfamning, den sista i ordningen från en kär gammal vän, som nu saknas oss.