Vännäs Rotaryklubb 1956–66

av K-G Timner

Det kan kanske synas vara litet förmätet att tala om historia och komma med en historik, när det gäller en rotaryklubb, som har endast 10 år på nacken. Men vi har i alla fall trott, att det skulle kunna ha sitt intresse att höra litet om vår klubbs uppkomst och dess utveckling under de gångna 10 åren.

Vännäs rotaryklubb är bildad genom och har fått sitt område av Umeå rotaryklubb. Att bilda en ny rotaryklubb är inte alltid så enkelt och jag vet av egen erfarenhet, att det kan vara en både besvärlig och otacksam uppgift, om det ej finns vissa förutsättningar. När Vännäsklubben bildades, kan man däremot med gott samvete påstå, att förutsättningar härför fanns och några födslovåndor vid klubbens bildande blev det heller aldrig. Man trodde en gång i tiden, att vid en förlossning barnet aktivt hjälper till vid sitt eget framfödande. Man vet nu, att så är det inte, barnets roll är här fullständigt passiv. Men vid Vännäsklubbens födelse har nog det gamla betraktelsesättet ett visst berättigande, och den pådrivande kraften vid klubbens bildande var minst lika mycket lokaliserad till Vännäs som till Umeå. Däremot är det litet svårare att avgöra, vem som först kom upp med själva idén. Det var kanske så, som det ibland brukar vara med stora och märkliga idéer, att de föds samtidigt på flera håll, det skulle i så fall vara i såväl Vännäs som Umeå.

Säkert är emellertid, att tanken på en klubb på ett tidigt stadium var aktuell här i Vännäs och såvitt jag kunnat finna var första gången, som saken mera allvarligt var på tal, våren 1954.

En nyckelställning i detta sammanhang intogs av nestorn bland Norrlandskonstnärerna, Carl Magnus Lindqvist i Vännäs, som då var och för resten alltjämt är medlem av Umeå rotaryklubb. Sedan var det heller ingen tillfällighet, att det var just år 1955, som planerna tog fastare form, därför att det året fick vi här i Vännäs ett nytt hotell, hotell Vingen, och därmed var frågan om lämplig samlingslokal löst.

Den 7/12 1955 hade saken framskridit så långt att på hotell Vingen kunde samlas dels representanter för Umeå rotaryklubb, det var C.M.Lindqvist, Harald Lindström och Gunnar Sandell, och dels också 12 presumtiva medlemmar i en blivande Vännäsklubb.

Inval av nya medlemmar i en rotaryklubb är som bekant en rätt omständlig procedur, som, om det genomföres riktigt lege artis, omfattar 14 olika steg. För de första medlemmarna i den planerade Vännäsklubben var intagningsproceduren faktiskt åtskilligt enklare och mera koncentrerad. Det gick helt enkelt så till att C.M. Lindqvist och jag själv valde ut de personer, som skulle befinnas värdiga att bli klubbmedlemmar. Nästan alla tillfrågade tackade ja och vi fick på så sätt ihop 23 st., varav som sagt 12 infann sig den 7/12. Vid detta sammanträde beslöts att bilda en provisorisk rotaryklubb och en valkommitté utsågs för att nominera kandidater till styrelse. Vid nytt sammanträde den 9/1 1956, då, förutom samma representanter för Umeåklubben som den 7/12, 23 medlemmar i den provisoriska Vännäsklubben var närvarande, kunde vi sedan välja styrelse. Den 19:de i samma månad hade vi sedan besök av distriktsguvernören, som då var Herman Sundin från Östersund, och till sammanträdet hade dessutom infunnit sig 9 medlemmar i Umeå rotaryklubb samt 19 medlemmar i den provisoriska Vännäsklubben. I protokollet dyker nu för första gången upp ett ord, som i fortsättningen skulle bli aktuellt för oss liksom för andra rotaryklubbar åtskilliga gånger, nämligen ordet närvaroprocent. Sekreteraren, det var Magnus Gjerulf, har antecknat att närvaroprocenten var 86%.

Vi fortsatte sedan med regelbundna sammanträden var 14:de dag. Det var kvällssammanträden, som vi sedan fortsatt med. Vi hade från början tänkt oss, att vi skulle kunna få dispens från Rotarys föreskrifter om veckosammanträden och fortsätta med sammanträden var 14:de dag, oftare ansåg vi oss nämligen ej ha tid.

Så småningom fick vi ju besked om, att någon dispens kunde vi ej få, utan vi måste som alla andra klubbar ha veckosammanträden och det tror jag är en mycket ändamålsenlig bestämmelse. Paradoxalt nog är det kanske i alla fall så, att tiden räcker bättre till for sammanträden varje vecka än var 14:de dag.

Vår första tid hade prägeln av provisorium även såtillvida att vi ej skrev några veckobrev men förde protokoll i en särskild protokollsbok. Vårt provisorium tog sedan slut den 16/3 1956, då klubben blev upptagen som medlem i Rotary International och den 22/9, alltså för i det allra närmaste 10 år sedan, hade vi sedan vår charterfest.

Vi har funnit, att det för en rotaryklubb, och särskilt då vid starten, är en stor tillgång att ha en utövande konstnär i sin krets. Vi är i Vännäsklubben C.M.Lindqvist stor tack skyldiga ej endast för den viktiga roll han spelade vid klubbens bildande utan också för den stora hjälp vi haft av honom i fortsättningen. Det är sålunda han, som ritat vår flagga och som i vår av fadderklubben i Umeå skänkta gästbok avporträtterat gästande guvernörer liksom också klubbpresidenterna från tidigare år, och vem skulle annars ha stått för den konstnärliga utsmyckningen av den hyllningsadress, varmed vi brukar hylla klubbmedlemmar, som fyller jämna antal år. Inom parentes kan här meddelas, att denna hyllningsadress är till glädje även för klubbens kassör. Det är nämligen så, att klubbmedlemmarna, som skriver under adressen, får betala 2 kr. var till klubbkassan samtidigt som mottagaren får visa sin erkänsla med 10 kr. Som sig bör har C.M.Lindqvist alltsedan klubbens första år varit vår första och hittills enda honorary member.

Om klubbens verksamhet under de 10 år, som gått, finns ej mycket att förtälja, den torde ej i någon större utsträckning skilja sig från vad som förekommer i de flesta andra klubbar av samma storleksordning. Vi lever här i Vännäs i viss mån i skuggan av Umeå. Vännäs är visserligen i någon mån en järnvägsknutpunkt, men de flesta, som kommer resande, far oss förbi och hamnar

exempelvis i Umeå, som vi nog måste erkänna har litet mera att bjuda på. Det är därför rätt glest mellan gästbesöken vid våra sammanträden och programkommittén har det ofta litet bekymmersamt, när det gäller att skaffa fram lämpliga föredragshållare.

I viss utsträckning har vi härvidlag fått vara självförsörjande; de egna medlemmarna har fått lämna sin tribut i form av yrkesföredrag, referat av veckobrev från andra klubbar m.m. Vi har också farit omkring och tittat på en del anläggningar, industrier och affärsföretag m.m. i närheten och där kommer ofta nog Umeå in i bilden igen.

En klubb bör ju lämpligen hålla sig med en del traditioner och vi har åtminstone några, som vi sätter stort värde på. Vi har bl.a. en klubbmedlem, som har ordnat det så förnuftigt för sig att han har födelsedag i början på juli och samtidigt är ägare av en förnämlig sommarstuga i närheten av Vännäs köping.

Han har nu i så många år celebrerat sin födelsedag med att vid den tiden bjuda ut oss till sitt sommarställe att man nu måste tala om en fast tradition, som vi svårligen kan tänka oss någon ändring i. Den har också visat sig ha en mycket stimulerande effekt på närvaroprocenten.

En annan tradition, som tillkom redan under klubbens första verksamhetsår, är den julfest med damer, som vi brukar ha någon vecka for jul. När jag nu för att kunna åstadkomma en fullt sanningsenlig historik igenom en del gamla veckobrev, fann jag, att första året, alltså 1956, fick vi ett rikligt dimensionerat julbord med allt, vad som till julen hörer, för det facila priset av 10 kr. per kuvert. Jag måste emellertid tillägga, att det nog blivit litet dyrare sedan dess.

Man brukar tala om nybörjartur och man skulle kanske kunna använda den termen också i samband med en rotaryklubb. Jag tänker då närmast på den tur vi hade att redan under vårt första verksamhetsår få en av oss föreslagen kandidat antagen som stipendiat av Rotary Foundation. Han fick f.ö. tillfälle att stanna i U.S.A., där han bedrev studier, inte bara ett utan två år och hans vistelse i U.S.A. och besök i olika rotaryklubbar där, avkastade också för vår del en biprodukt i form av en korrespondens med en mångårig ordförande i internationella kommittén i rotaryklubben i Auburn i Massachusetts, som har pågått ända tills nu, och som har gett oss en viss inblick i amerikanska förhållanden.

Enligt den officiella rotariana matematiken kan man numera ej bli mer än 100-procentig bidragsgivare till Rotary Foundation, men till gagnet har vi i alla fall uppnått att bli 200-procentiga.

Vi brukar på våra sammanträden låta en spargris cirkulera runt bordet och ta upp kollekt och när sedan grisen börjar bli litet för tung och ovig för att fortsätta med dessa promenader har vi slaktat honom och låtit innehållet gå omväxlande till klubbkassan och Rotary Foundation. Jag hoppas, att vi i fortsättningen skall få tillfälle att slakta ännu åtskilliga väl gödda spargrisar för Rotary Foundations räkning.

Jag skall ej ytterligare ta upp tiden med att relatera våra ingalunda märkliga prestationer som rotaryklubb. På vår charterfest for 10 år sedan uttalade för vår fadderklubb i Umeå, som då var Ivan Pontusson, att det nyfödda rotarybarnet i Vännäs skulle utveckla sig till ett verkligt A-barn. Det kommer ej oss att härvidlag komma med något värdeomdöme. Vi har nog gjort så gott vi kunnat och vi kan endast hoppas, att våra dagars upphov i Umeå ej är alltför besviken på resultatet.

Digitaliserat och bearbetat från handskrivet brev av Lesley Stoa 2022-03-01