Ämne: Herrborums historia
Dagens föredragshållare: Marianne Wiik, lärare och författare, uppväxt i Torönsborg, granne med Herrborum.
Marianne inledde med att säga att hon ger en kort redogörelse om Herrborums historia för att sedan prata om sina egna upplevelser av vistelserna på Herrborum tillsammans med Magnus Stenbock.
Dessa herresätens historia går tillbaka till 1300-talet. Här finns flera kända ägare till egendomarna som Bo Jonsson Grip, som ägde en del av Herrborum. Han ägde för övrigt en tredjedel av Sverige och hela Finland. Vidare bodde även en släkting till heliga Birgitta där. På 1600-talet kom släkten Banér dit och byggde det hus, som finns här idag. Sedan såldes även Herrborum till Torönsborg till släkten Gyllenstierna. När Göran Gyllenstierna dog 1799 lämnade han inte efter sig några arvingar. En systerdotter till honom fick då ärva Torönsborg och fick tillbaka Herrborum. 1829 kommer släkten Mörner in som ägare. Louise född Mörner ärvde Herrborum 1930 efter sin far greve Carl Magnus Stenbock. Hon dog 1978 och kom att bli 99 år. Hon var mamma till greve Magnus Stenbock, som ärvde Herrborum 1969.
Marianne som är uppväxt i Torönsborg berättade om hur många rykten som cirkulerade om livet på Herrborum t.ex att man skulle stå på ett visst avstånd när man talade med greven och man fick absolut inte säga du eller ni till honom då blev han ”frostig” som han själv uttryckte det. När han skulle anställa personal lockade han med ”salta bad”. Ryktet gick också att man som kvinna måste bära kjol, när man besökte Herrborum.
1988 kontaktade en väninna Marianne. Hon hade hört att man kunde komma till Herrborum som paying guest, vilket de med viss bävan nappade på. Besöket ägde rum under november månad och i bäckmörkret försökte de ta sig fram till huset, vilket inte var alltför lätt. Väl framme släpptes de in av några ungdomar, som arbetade där och fick iförda kjol, dricka kaffe tillsammans med greven. Väl där upplevde Marianne hur hon drogs in i den förtrollande cirkeln, som omgav greven i hans hem. Det var så långt bort från den brusande nutiden. Därefter åkte Marianne ytterligare sju gånger dit tillsammans med olika väninnor, som alla hade fascinerats av hennes berättelser om vistelserna hos greven. Det berättades också om hur det kunde spöka där, som när det upprepade gånger knackade på dörren mitt i natten. Visserligen blåste det ute men vad berodde knackningen på? Enligt greven tillhörde det liksom spökerierna på Herrborum. En annan märklig historia var den att det spelades menuett på hans cembalo mitt i natten, vilket gäster påpekade och tackade greven för underhållningen. Helt fel, greven hade inte spelat!
Två filmer har gjorts om greven där Marianne har varit medskapare. Den första: ”Skönheten och hälsning från en annan värld” och den andra ”Greven på herrgården”. Innan dess har en TV-film gjorts vid namn ”I Grevens tid”. Själv tyckte han bäst om filmen ”Skönheten och hälsning från en annan värld”. Han var nu 93 år gammal och på frågan vad är lycka? svarade han att det är att träffa någon som man gifter sig med och får barn. Den lyckan hittade inte jag.
Greven som var född 1911 flyttade till Herrborum 1930. Men han hade tillbringat många fina somrar där hos sin mormor och morfar. På 30-talet gick han på konstskola i Stockholm. Han målade små miniporträtt och sålde för en billig peng. Pengar var inget som intresserade honom. Annars var hans speciallitet att måla tavlor med moln. Han hade en utställning med 58 st. tavlor i Söderköping men han var inte villig att sälja någon tavla. Hans tavlor var hans barn, som han uttryckte sig. Han var även konstnär inom andra områden, som att skapa musik och påpekar hur tålmodiga hans föräldrar måste ha varit när han övade. 1942 bestämde han sig för att skriva en bok om sina åsikter, framförallt om den moderna kvinnan. Den utkom 1961. Där talar han på ett mycket frispråkigt sätt om alla tänkbara negativa drag hos den kvinnliga personligheten. Avslutningsvis nämner han att det inte gäller alla kvinnor. De finns de som minskat ner på de kvinnliga dragen och antagit vissa manliga drag!
Han skrev även pjäser, som Onsdagsbröllop 1947. Han förekom också i TV vid ett sjuttontal tillfällen. Han hade alltså många strängar på sin lyra. Framförallt har han blivit känd för sitt miljötänk. I boken ”Tankar och synpunkter i några av tidens frågor”. Han tillhörde en Indisk filosofi som gick ut på att allt levande skulle få leva. Han hade ett otal katter, vilket länsstyrelsen vid ett tillfälle begärde att han skulle räkna.
I boken ”De ovanliga” tar författaren, som Marianne träffat, upp berättelser om hur greven under sin skoltid blev mobbad p.g.a. sin avvikande personlighet. Boken handlar om de människor, som valt ett annat liv.
Avslutningsvis berättade Marianne om hur väl mottagen hennes son blev på Herrborum där han bokat in sig med 18 ungdomar vid millennieskiftets nyårsfirande. Greven lät ungdomarna fira fullt ut och vi gick alla lättade in i det nya årtusendet utan datorproblem och andra befarade problem som skulle drabba oss alla. Kanske mindes greven alla fester som ägt rum under hans liv på Herrborum och när ungdomarna dansade dök kanske minnen upp då han var danslärare i hovdans i Stockholm.
Marianne Wiik avtackades för ett trevligt och givande föredrag med ett Söderköpingsmynt.
Vid pennan
Magne Thorslund