Kerstin Andersson, skribent och skogssame med anor i Gällivare skogssameby, tog oss med på en resa till den heliga sjön och offerplatsen Unna Sájvva i en berättelse om samiska sejtar.

 

Sejtar är heliga föremål, vanligtvis en sten eller en klippa med ovanlig form, men det finns även sejtar i trä. Sejten står i förbindelse med naturen, människor och djur. De förknippas med andlighet, en kraftplats, ett forum för kommunikation med det som har varit, det som är, och det som ska bli - framtiden. Sejten är starkt förknippad med platsen där de finns eller kommer ifrån. Men många sejtar är stulna, bortförda från Sápmi.

 

Samer har, enligt FN:s urfolksdeklaration, rätt till ceremoniella föremål, som sejtar, offergåvor och ceremonitrummor.

 

Kerstin och hennes brorsdotter Hannah Edenbrink Andersson har intervjuat samer om deras relation till sejtar. De presenterar intervjuerna i boken ”Var är sejtens hem? Gånnå l siejte ruopto?”.

 

 

Kerstin säger: ”Vi drar inga slutsatser som är giltiga för hela det samiska folket. Vi ger en bild av vad vissa samer har för relation till sejtar och deras syn på sejtar i naturen och på museer. Det är tydligt att sejtar inte tillhör någon förkristen religion eller gammal samisk sedvänja, som det ofta står i böcker och på Internet. Sejtar är ett högst levande kulturarv bland många samer idag.”

 

De intervjuade uttrycker sorg, ilska och frustration över att sejtar har blivit stulna. De anklagar statens representanter och icke-samiska nybyggare, men också kristna samer, som tog avstånd från den samiska andligheten. De menar att bortförandet av sejtar är ett fruktansvärt övergrepp på den samiska kulturen.

 

 

På bilden är en sejte från Girjas sameby (tidigare Norrkaitum) inlämnad den 3 februari 1958 till Nordiska museet av kapten Victor von Feilitzen (född i Skeda, Östergötland).

 

De intervjuade är helt överens om var sejtens hem är. Det är det samiska kulturlandskapet, i naturen, i Sápmi. Ett citat ur boken: ”Sejtens hem är där den har uppenbarat sig. Den hör inte hemma någon annanstans än den plats den kommer ifrån. Jag vill inte bli flyttad på mot min vilja och då antar jag att en sejte inte heller vill bli flyttad mot sin vilja.”

 

Men när det gäller återbördande finns det vissa bryderier. Platsen kanske inte finns kvar med tanke på markexploateringen i Sápmi. Det finns också en rädsla för att sejten blir stulen igen eller att sejten blir en kultplats för människor som inte hör till den samiska kulturen.

 

 

Den 9 augusti 2025 är den internationella urfolksdagen. Det är också exakt 110 år sedan det första spadtaget togs i den samiska offerplatsen Unna Sájvva. Om allt går som planerat så öppnar Gällivare kulturmuseum en utställning med ett 80-tal offergåvor denna dag. På bilden ser ni några av de 600 metallföremål som fördes bort till Historiska museets magasin i Stockholm.

 

Vid pennan

Sture Gustavsson