Vätternvårdsförbundet är ett så kallat vattenvårdsförbund och arbetar med att bevara Vätterns unika egenart och samordna åtgärder, övervakningsprogram och forskning i och omkring Vättern. I Sverige finns många vattenorganisationer och syftet är att hitta gemensamma lösningar i vattenfrågor. Förbundet bevakar också andra olika intressen i och runt Vättern.

Vättern mår idag förhållandevis bra: sjön är en näringsfattig klarvattensjö med ett för svenska sjöar enormt siktdjup som är på samma nivå (återigen) som för 100-120 år sen. Fosforhalten är låg. Växt- och djursamhället tyder på en överlag välmående sjö. Halter av de flesta metaller och miljögifter är låga och/eller sjunkande.

Vättern är en naturlig näringsfattig sjö. Under 1960/1970-talet var sjön dock övergödd (eutrofiering) på grund av utsläpp av näringsämnen (fosfor) från bland annat avloppsreningsverk, industrier och jordbruk. Genom förbättrad reningsteknik och andra åtgärder minskade utsläppen och fosforhalterna är återigen väldigt låga.

Sedan slutet på 1800-talet mäts siktdjupet i Vättern – ett mått för mängden av partiklar i vatten. Siktdjupet är naturligt väldigt stort i Vättern, kring sekelskiftet 1900 har 16 till 18 m uppmätts. Sedan minskade siktdjupet reellt på grund av eutrofiering, men började återhämta sig under 1990-talet. Nu kan man återigen mäta upp till 16 m siktdjup – samma som för över 100 år sen.

Halter av metaller och de flesta miljögifter i vatten är låga. Metallhalter i vatten (koppar, zink och bly) klassas överlag som mycket låga och dessutom sjunkande (zink och bly), och i höjd med den så kallade bakgrundshalten. Enligt Vattenförvaltningen är Vätterns status ”god” med avseende på koppar, zink och bly och ligger långt under Livsmedelsverkets gränsvärden för dricksvatten.

Halter av dioxin och dioxinliknande PCBer i fisk (röding) sjunker sedan 1960-talet på grund av reglering. Halterna är fortfarande förhöjda och Livsmedelsverket har därför infört kostrekommendationer för fet fisk från (bl.a.) Vättern. Den sjunkande trenden håller dock i sig.

Vätterns vatten utgör idag ett ypperligt råvatten för dricksvattenproduktion och sjön försörjer cirka 300.000 personer med dricksvatten. Tack vare omfattande lagkrav och uppföljning får medvetenheten om Vätterns värden betraktas som god!

 

De största miljöutmaningarna för Vätterns ekosystem framåt bedöms bestå av miljögifter, invasiva arter och klimateffekterna. Anledningen är just Vätterns karakteristiska – ett näringsfattig kallvattenekosystem med lång omsättningstid (omsättningstiden för vattenvolymen är 60 år. Att jämföras med Vänerns 10 år) – som gör sjön särskilt känslig mot dessa utmaningar.

En viktig del i Vätternvårdsförbundet arbete är just att möta och belägga ”nya utmaningar” för att i tid förhindra att det leder till problem.

 

Vättern karakteriseras som ett kallvattenekosystem med arter och förhållande som är typiska för kallt vatten. Vätterns typiske kallvattenarter som till exempel röding är anpassad till och beroende av kallare vattentemperaturer, särskilt under känsliga livsstadier. Högre vattentemperaturer kan leda till negativa konsekvenser för detta unika ekosystem, och kan tänkas påverka ekosystemtjänster som dricksvatten och friluftslivet. Sedan 1980-talet har temperaturen i ytvattnet redan ökat med 2-3˚C, och klimatförändringen utgör ett långsiktigt miljöproblem då den hotar förutsättningarna för hela kallvattenekosystemet Vättern.

 

Flera ämnen till exempel dioxiner och PFOS är tydligt förhöjda i Vätterns ekosystem. Miljögifter kan påverka såväl organismer själv (till exempel genom reproduktionsstörningar) men även människan genom hälsoskador vid konsumtion.  Framförallt organiska miljögifter är problematiska: de är stabila, bioackumulerande och giftiga. De bryts inte ned – eller bara mycket långsamt – och är därför länge kvar i miljön. De kan ansamlas i levande organismer (bioackumulation) och anrikas i näringskedjan (biomagnifikation).

Halter i vattnet är vanligtvis låga i Vättern men vissa ämnen anrikas i sediment eller till exempel fisk. Många miljögifter som bland annat vissa PFAS-ämnen, men även dioxiner och PCB:er bioackumulerar (ansamlas) i levande organismer, det vill säga halter är högre i organismer än i omgivande vattnet. I en så näringsfattig sjö som Vättern med få fiskar “delas” miljögiftsmolekylerna i vattnet på färre organismer, som leder till en högre halt i dessa organismer än i näringsrika sjöar (så kallad biologisk utspädning).

De “gamla” miljögifterna som dioxin och PCB har minskat enormt sedan användningen reglerades, och halter fortsätter att sjunka. Halterna är fortfarande förhöjda och Livsmedelsverket har därför infört kostrekommendationer för fet fisk från (bland annat) Vättern. Den sjunkande trenden håller dock i sig.

Förekomsten av “nya” miljögifter (till exempel PFAS) behöver följas upp och deras utsläppskällor åtgärdas. På grund av Vätterns långa omsättningstid på 60 år kvarstannar persistenta miljögifter som PFAS länge i sjön, och det kan tar tid tills åtgärder för att minska tillförsel får genomslag. Det bör påpekas att 50 % av PFAS förekomsten kommer via regnet.

 

Idag har vi kännedom om cirka 15 så kallade främmande arter i Vättern, dvs arter som inte naturligt förekommer i sjön och har – avsiktligt eller oavsiktligt –  spridits till sjön av människan. Alla främmande arter ställer inte till med problem, men några är invasiva och kan då påverka den biologiska mångfalden och samhället.

Invasiva främmande arter har ofta egenskaper som gör att de är tåliga, växer snabbt och förökar sig effektivt. De kan påverka och förändra hela Vätterns ekosystem och ställa till med stora problem genom att exempelvis konkurrera ut inhemska arter och sprida sjukdomar. Invasiva främmande arter bedöms vara ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden på global nivå.

Ett exempel på en nyligen funnen invasiv art:

Större rovmärla (Dikerogammarus villosus) har sitt ursprung vid Kaspiska havet. Den hittades första gången hösten 2022 i Vättern. Arten är större och kraftigare än de svenska märlarterna och mer aggressiv. Exempelvis kan den döda fler byten än den äter upp. Arten lever i grunda strandnära områden. När rovmärlan invaderar ett vatten förändras ofta bottenfaunasamhället och flera av de lokala arterna minskar kraftigt eller försvinner. I Vättern förekommer arten idag mellan Vadstena och Huskvarna, samt på Visingsö.

Det finns mycket information tillgängligt om Vättern. Besök gärna

för intressanta rapporter. Mycket information (och data) finns också på olika sk karttjänster och datavärdar. Här följer exempel på några ställen där det finns lättillgänglig information om Vättern. 

 

Vid pennan

Sture Gustavsson