Enar introducerade sig själv som en man ”med böjelser” för motorcyklar. Men även Kerstin tycks till viss del dela hans intresse (i vart fall när det gäller att åka motorcykel). Man får ju se mycket och träffar mycket folk när man ”åker hoj” som det heter.
2012 hade Kerstin och Enar fyra veckors semester och började titta på hur långt man skulle kunna åka på den tiden. De kom fram till att de skulle kunna hinna till Baku Nu började planeringen. Kerstin fungerade som administratör och ordnade inresehandlingar till Azerbajdzjan via en kollega. De fick också via kollegan en tolk som skulle finnas till hands i Baku. Eftersom de några år tidigare gjort en resa i Alfred Nobel fotspår till bl.a. St. Petersburg och då Alfred Nobel också är förknippad med Baku blev även denna resa något av en resa i Nobels fotspår.
Resan gick via Polen som de tycker är ett mycket vackert land. I genomsnitt kör de ca 300 km varje dag även om det kan variera en del betingat av vägkvalitet m.m. Färden gick till Ukraina. Visserligen en hel del administration vid gränsen men allt löste sig. Redan första kvällen i Ukraina fick man uppleva hur vänliga och hjälpsamma folk är i det landet. De kom till Odessa där man fick uppenbart problem med det i förväg bokade hotellet som visade sig ligga på 4:e våningen i ett gårdshus. Problem med nattlig bevakning av motorcykeln löstes genom att de fick hjälp av en vänlig präst som helt enkelt satte in motorcykeln i sin kyrka. Från Odessa åkte de färja över hela Svarta havet till Batumi. Resan tog två nätter och en dag. Så var man framme i Georgien och de fick smaka det utmärkta röda georgiska vinet som lagrats i stora nergrävda lerkrus. I Georgien stannade de i Stalins födelsestad, Gori. Härefter fortsatte färden till Azerbajdzjan, ett land med mycket öken. Här fick de bl.a. smaka deras goda soppa som var täckt med en slags bakad deg. Färden gick till huvudstaden Baku vid Kaspiska havet, en supermodern stad med bl.a. jättearenan där Eurovisionschlagerfinalen arrangerades för några år sedan. Här bodde de i 4 – 5 nätter med sol, bad och vila. Så började återfärden. Efter problem i tullen mot Georgien stannade de i Rosavi (?) där de också fick träffa den man som varit deras ”back-up” i Baku och som nu kört ca 50 mil för att träffa Kerstin och Enar eftersom de inte sökte upp honom när de var i Baku.
Efter denna återförening gick färden vidare via Tbilisi och mot ryska gränsen som var stängd p.g.a. konflikten mellan Georgien och Ryssland. Färden gick till Batumi vid Svarta havet där man stannade några dagar innan den slutliga färden mot Sverige påbörjades. Väl hemma kunde man notera på hojens mätare att man kört 620 mil. Därtill kom färjeresor så den totalt tillryggalagda färden blir ytterligare ett antal mil.
Imponerande och spännande tyckte församlade rotarianer och gäster som gav Kerstin och Enar en välförtjänt applåd.
