Under 1600-talet ringde kyrkklockan när det var dags att släcka spisen på kvällen liksom på morgonen då det var det var tillåtet att tända spisen igen. Slarv och öppen låga var de vanligaste brandorsakerna.

 

År 1601 anställdes i Karlshamn de första nattvakterna som hade till uppgift att vandra runt i staden och kontrollera så att rök/brand inte uppstod. Dåvarande ”klockaren” hade till uppgift att ringa i kyrkklockan 21.00, som var en uppmaning att släcka spisen fram till klockringningen 04.00, då det åter var tillåtet att tända spisen igen.

 

Under Skånska kriget 1975-1679 samt Stora nordiska kriget 1700-1721 brann ett stort antal byggnader ner i Karlshamn.

 

Karlshamn fick sin första brandordning 1710 med en brandmästare och en rotmästare. Därutöver skulle finnas för varje kvarter i staden två strålförare, en sprutlagare samt erforderligt arbetsmanskap från varje husägare. Vid torget i staden anlades ett brandhus som innehöll släckredskap.

 

År 1763 bröt en stor brand ut i norra delarna av Drottninggatan som ödelade fyra kvarter med 23 hus och gårdar. År 1790 började det brinna i en smedja på Kungsgatan och inom två timmar hade 11 hus inklusive stadens klockstapel brunnit ner. Släckningsarbetet leddes av dåvarande landshövdingen i Blekinge Baron Claes Jacob Raab.

 

Från år 1792 bestämdes att två väktare skulle bemanna det då nybyggda klocktornet med uppgift att slå larm vid brand. Förbudet att elda på natten gällde fortfarande år 1818.

 

År 1863 tillkom en brandordning som föreskrev att tornväktarna skulle tuta var 15:e minut för att påvisa att de var vakna. År 1897 tog poliskåren över tornväktarnas roll.

 

Karlshamns första ångspruta anskaffandes i början av 1880-talet och den första motorsprutan köptes 1917. År 1923 köpte Karlshamn sin första brandbil försedd med skumaggregat och samtidigt införskaffandes en utskjutbar stege.

 

Vid pennan

Lars Åke Lund