Kalevala, ett finskt nationalepos - vad vet du om det ?
Vår medlem Lars Myrberg har skrivit samman en text som handlar om just detta nationalepos.
Lars känner vi kanske mest som länspolismästare. Mindre känt är kanske Lars intresse för litteraturen.
Nedan följer alltså ett exempel på det senare.
Inledning
Kalevala är ett finskt och karelskt nationalepos. Det är en hjältedikt i 50 sånger eller runor, skriven på versformen kalevalameter eller finska runometer, som kännetecknas av allitterationer och särskild rytm. Texterna är upptecknade muntliga berättelser i versform, som på 1800-talet sammanställdes av Elias Lönnrot. Han föddes 1802 i Sammatti, en av södra Finlands finskspråkiga trakter; fadern var skräddare i små omständigheter. Trots fattigdom och därav föranledda avbrott i studiegången blev han student 1822 och började samma år vid akademien i Åbo att studera medicin. Han arbetade även på en magisteravhandling om Väinämöinen, huvudfiguren i eposet. Om Lönnrots arbete med uppteckningar återkommer jag.
Kalevala är ett finskt och karelskt nationalepos. Det är en hjältedikt i 50 sånger eller runor, skriven på versformen kalevalameter eller finska runometer, som kännetecknas av allitterationer och särskild rytm. Texterna är upptecknade muntliga berättelser i versform, som på 1800-talet sammanställdes av Elias Lönnrot. Han föddes 1802 i Sammatti, en av södra Finlands finskspråkiga trakter; fadern var skräddare i små omständigheter. Trots fattigdom och därav föranledda avbrott i studiegången blev han student 1822 och började samma år vid akademien i Åbo att studera medicin. Han arbetade även på en magisteravhandling om Väinämöinen, huvudfiguren i eposet. Om Lönnrots arbete med uppteckningar återkommer jag.
Lönnrot, författare, folkdiktnings- och språkforskare samt läkare, dog 1884. Epitet som ”den finska folkdiktens uppenbarare”, ”det finska skriftspråkets förnyare” visar på den betydelse som i olika hänseenden tillmättes hans gärning.
Det kan vara relevant att ge en bakgrund till Elias Lönnrots arbete med detta kalevalaepos. En viktig faktor anses vara de romantiska litterära tendenserna, som präglade många kulturpersonligheter i Skandinavien och i några europeiska länder vid början av 1800-talet, och som tog rejäl fart i Finland efter 1809. Det betydde att den litterära romantiken här fick en särskild uppgift. Dess historiska mission blev att bygga det nationalmedvetande, som var villkoret för den finska nationens fortbestånd. Härav följde att den fosterländska väckelsen, som i Finland liksom i de övriga skandinaviska länderna var en av romantikens yttringar, i Finland blev dennas speciella uttrycksform.
Vid 1810-talets ingång ställer situationen finskt mot främmande, som gör att folkdikten blir det vittnesbörd om nationens andliga utrustning, som de unga akademikerna i Åbo- ”Åboakademikerna”- uppmuntrar varandra med, när de siar om framtiden.
Elias Lönnrots viktigaste insatser vid tillskapandet av Kalevala var att sammanställa de av honom upptecknade texterna till en helhet. Lönnrot skrev några egna verser, men de utgör endast tre procent av hela eposet. Kalevalas händelseförlopp och gestalter är en skapelse av Lönnrot. Man kan säga att de vitt skilda texterna som upptecknats vid olika resor i landet har sammansmälts till ett sammanhängande epos.
Det centrala temat, maktkampen mellan mörka Pohjola och det ljusa Kalevala, har en bakgrund i det hårda livet vid Vita havets stränder i byarna Vuonninen, Kausilahti, Kepa, Luusalmi, Barovoi och Kalevala. Diktverket har också vissa likheter med Pusjkins ”Sagan om Jussi”, som kom ut strax innan Lönnrot började studera på universitetet i början på 1820-talet.
Runor
Kalevalaeposet består av ”runor”- ett ord av skandinaviskt ursprung. (Finska: runo, plur. runot). Det består av ballader med historiskt eller religiöst innehåll, episka eller halvepiska skildringar av sagohjältars gärningar, lyriska dikter, besvärjelse, bröllopssånger m.m. Allt är skrivet på runometer. Visor av mera skämtsamt innehåll och klagan över den döde har dock annan meter. Runometern består av 4 trokéer i varje versrad. Troké är en fallande versfot som består av två stavelser. T.ex. ”seger” och ”Sprängda”. Runometern har ingen strofindelning och inget slutrim, men i dess ställe allitteration, dock bara inom samma versrad (stavrim, innebär att tryckstarka ord börjar på samma konsonant eller vokal, ”Hut går hem”. Finns i fornnordisk vers, gamla lagtexter, ordspråk). Utmärkande för denna folkpoesi är även parallellism, upprepning av samma tanke i två eller flera versrader (Det var kul att se dig-trevligt att du kom).
Finsk folkdiktning före Kalevala
Ända till 1500-talet sjöngs den finska folkpoesin mycket i hela landet, men på 1600-talet försvann den i västra Finland. Reformationen hade gjort den svenska kyrkan mer sträng mot ickekristna traditioner. Kyrkan inflytande var dock svagare i Karelen. De första egentliga uppteckningarna av finsk folkpoesi är från 1700-talet. Det var dock först i början av 1800-talet som, via James MacPhersons ”Ossians sånger”, Johan Gottfried von Herders ”Stimmen der Völker” och Erik Gustaf Geijers ”Svenska folkvisor”, intresset som vaknat ute i Europa för folkpoesi, det folkliga på allvar nådde Finland. Carl Axel Gottlund och hans vänner började kring 1810-talets mitt ett intensivt uppteckningsarbete. I Uppsala, dit de flyttade, väckte deras entusiasm stort intresse. Deras entusiasm inspirerade andra akademiker och litteraturforskare att ägna sig åt dialektundersökningar och runosamling i Finland. Carl Axel Gottlund kan ha påverkats av den tyska teorin framförd av Friedrich August Wolf om hur Iliaden och Odyssén hade legat ”i skärvor”, innan Homeros hade sammanställt dem. Denna teori kan ha fått Gottlund att reagera när han upptäckte teman som upprepade sig i den finska folkdikten. Idéen om det ”sönderfallna” eposet och om hur det borde rekonstrueras vann snart gehör och ledde till åtgärder. Reinhold von Becker gjorde 1819 en lång resa genom norra Finland i detta syfte och började året därpå publicera ett försök till sammanställning av en hel del runor om sagohjälten Väinämöinen. Becker var Lönnrots huvudlärare vid Åbo Akademi och införde honom i det som då var metodisk folkdiktsforskning. Under Beckers ledning disputerade Lönnrot på en avhandling om Väinämöinen. Jag återkommer längre fram i föredraget om Beckers och Lönnrots samverkan. 1822-31 utgav Zacharias Topelius d.ä. ”Finska folkets gamla runor”, i vilket för första gången sånger från de runorikaste trakterna i ryska Karelen framträdde och visades. I dessa visade han att det inte bara fanns fragment av runosången kvar att rädda, utan att den i vissa trakter ännu var en levande tradition. Bakgrunden till provinsialläkaren i Nykarleby, Zacharias Topelius utgivning av denna runosamling var hans verksamhet som insamlare av kväden från nordkarelska gårdfarihandlare, som besökt Österbotten. Dessa hjältedikter, som bjöd på glimtar ur en förut okänd martialisk fornvärld, hade givit Topelius mersmak och pekat åt ett bestämt håll, ödemarkerna strax bakom den ryska gränsen, som efter 1809 inte längre var en oöverkomlig skiljemur för samlare av runor.
Ända till 1500-talet sjöngs den finska folkpoesin mycket i hela landet, men på 1600-talet försvann den i västra Finland. Reformationen hade gjort den svenska kyrkan mer sträng mot ickekristna traditioner. Kyrkan inflytande var dock svagare i Karelen. De första egentliga uppteckningarna av finsk folkpoesi är från 1700-talet. Det var dock först i början av 1800-talet som, via James MacPhersons ”Ossians sånger”, Johan Gottfried von Herders ”Stimmen der Völker” och Erik Gustaf Geijers ”Svenska folkvisor”, intresset som vaknat ute i Europa för folkpoesi, det folkliga på allvar nådde Finland. Carl Axel Gottlund och hans vänner började kring 1810-talets mitt ett intensivt uppteckningsarbete. I Uppsala, dit de flyttade, väckte deras entusiasm stort intresse. Deras entusiasm inspirerade andra akademiker och litteraturforskare att ägna sig åt dialektundersökningar och runosamling i Finland. Carl Axel Gottlund kan ha påverkats av den tyska teorin framförd av Friedrich August Wolf om hur Iliaden och Odyssén hade legat ”i skärvor”, innan Homeros hade sammanställt dem. Denna teori kan ha fått Gottlund att reagera när han upptäckte teman som upprepade sig i den finska folkdikten. Idéen om det ”sönderfallna” eposet och om hur det borde rekonstrueras vann snart gehör och ledde till åtgärder. Reinhold von Becker gjorde 1819 en lång resa genom norra Finland i detta syfte och började året därpå publicera ett försök till sammanställning av en hel del runor om sagohjälten Väinämöinen. Becker var Lönnrots huvudlärare vid Åbo Akademi och införde honom i det som då var metodisk folkdiktsforskning. Under Beckers ledning disputerade Lönnrot på en avhandling om Väinämöinen. Jag återkommer längre fram i föredraget om Beckers och Lönnrots samverkan. 1822-31 utgav Zacharias Topelius d.ä. ”Finska folkets gamla runor”, i vilket för första gången sånger från de runorikaste trakterna i ryska Karelen framträdde och visades. I dessa visade han att det inte bara fanns fragment av runosången kvar att rädda, utan att den i vissa trakter ännu var en levande tradition. Bakgrunden till provinsialläkaren i Nykarleby, Zacharias Topelius utgivning av denna runosamling var hans verksamhet som insamlare av kväden från nordkarelska gårdfarihandlare, som besökt Österbotten. Dessa hjältedikter, som bjöd på glimtar ur en förut okänd martialisk fornvärld, hade givit Topelius mersmak och pekat åt ett bestämt håll, ödemarkerna strax bakom den ryska gränsen, som efter 1809 inte längre var en oöverkomlig skiljemur för samlare av runor.
Carl Axel Gottlund är värd att särskilt nämna i detta sammanhang. Han var född 24 februari 1796 i Strömfors i Nyland, Finland, avled 20 april 1875 i Helsingfors, var en folklivsforskare, folklorist, kulturpolitiker och i likhet med de flesta nyssnämnda personerna fennoman. Fennomani kan sägas ha betydelsen finskhetsvurmeri och var vid aktuell tidsepok en rörelse som med början 1820-40 omfattade en mängd politiska och patriotiska strävanden samt ett vaknande intresse för finska språkets utveckling och den finska folkpoesin. Gottlund var lektor i finska vid Helsingfors universitet från 1839, men hade själv studerat både i Åbo och vid Uppsala universitet. Som många andra fennomaner under 1800-talet skrev han en stor del av sin produktion på svenska. År 1818 utgav han den första tryckta samlingen av finska fornsånger, Peimiä runoja, Suomen pojillen ratoxi ”Små sånger till Finlands söners nöjen”.
Erik Lönnrots resor.
Vid samma tid vistades den unge studenten Elias Lönnrot som informator hos en professorsfamilj, kring vars sommarställe han hörde sägner berättas och runor sjungas och gjorde sina första försök som runosamlare. Här kom han också i kontakt med von Becker och fick under hans ledning sätta sig in i allt vad man visste om den finska folkpoesin. von Becker kom överens med sin lärjunge om att denne skulle fullständiga hans framställning av runorna om Väinämöinen. 1827 publicerade Lönnrot sin magisteravhandling ”De Väinämöine priscorum Fennorum numine” (Om Väinämöinen, fornfinnarnas gudom), i vilken han, mest i prosaform, ger en sammanhängande framställning av Väinämöinens liv och leverne. De av Topelius utgivna runorna kallade honom emellertid till eget samlararbete. 1828 begav han sig på sin första fotvandring till och genom Karelen, där han inte kunde komma till de bästa runotrakterna längst i norr. Sina samlingar gav han ut under titeln ”Kantele” (Cittran) 1829-31. I detta följde han de äldre runoutgivarnas metod att smälta ihop olika varianter av samma sång till en enda. Efter en kortare resa 1831 kunde han på en tredje färd 1832 tränga längre norrut än förut och göra större samlingar. Under sommaren 1833 arbetades runovarianterna om Lemminkäinen samman till två längre runor om denne hjälte. En kortare resa samma år förde honom till slut till de bästa runotrakterna i ryska Karelen. Detta hade en avgörande betydelse för sammanställandet av Kalevala. Ett par av de sångare, som han här träffade, förenade med varandra inte bara olika episoder av en och samma hjältes gärningar, utan även runor om olika hjältar till ett helt.
Sammanlagt gjorde Lönnrot tio längre och kortare resor, med Archangelsk som östligaste punkt, två gånger korsade han Kolahalvön. Sista resan avslutade han den 20 oktober 1842 i Kajana, där Lönnrot i 20 år var verksam som provinsialläkare.
Kalevala börjar ta form
Från början hade Lönnrot avsett att förena de olika runorna till en serie av smärre epos. Under intryck av vad han nu hörde föddes tanken att förena dem alla till ett enda stort epos. Det första utkastet omfattade 5052 versrader, indelade i 16 sånger. En ny färd till samma trakter 1834 gav nytt viktigt material som arbetades in i det gamla. 1835 utkom så Kalevala i sin första upplaga, den så kallade gamla Kalevala (12.078 versrader, fördelade på 32 runor). De följande åren gjorde Lönnrot nya samlarresor. Från dessa och nästan ännu mera från hans medhjälpares resor hemfördes en mängd nytt material med vars hjälp Kalevala omarbetades och utvidgades till sitt nuvarande omfång. Kalevalas andra upplaga, den så kallade nya Kalevala, utkom första gången 1849. Den omfattade 22.795 versrader, fördelade på 50 runor.
Kalevalas innehåll
Kalevala är inte hjältedikt i traditionell mening. Iliaden, Rolandssången, Nibelungensången berättar om ett riddarliv, som utvecklar sig i sitt eget plan ovanför folkets. Kalevala är en dikt ur bondelivet. Även här är hjältarna ansenligare än andra. Men dikten lyfter dem inte ut ur det som är allas gemensamma livsplan. De har sin vardagstillvaro liksom de andras, och den är densamma som de andras. De är rotfästa i den jord de förvandla till äng och åker och äventyret låter dem bara för tillfället växla livsform. Det är bondeinstinkten som ger Lemminkäinen hans ord, då han överlämnar gårdens ägor åt den vanhävd, som måste följa då husbonden går i landsflykt (29: 4 f).
Kalevala kan sägas vara ett höviskt bondeepos. Härfärder organiseras då allmänt väl så fordrar. På storstugans väggar hänger vapen, vid behov tas dekorationerna i praktiskt bruk (27: 162f.). Kalevalas hjältar är i alla fall inte män av svärdet i samma mening som de andra eposens. I det finska eposets hjälteskildring kommer styrkan och stålet i andra rummet. Hjälten är en tietäjä. ”en som vet”, en siare.
I Kalevala skildras först världens skapelse (runorna 1-2). Väinämöinens besvär i sångartävlan med rivalen Joukahainen (3), frieri till dennes syster Aino och hennes död (4-5). Väinämöinen gör en misslyckad friarfärd till en skön jungfru i Pohjol, det mörka landet i norr (i motsats till Väinämöinens ljusa land Kalevala) (6-9). Ilmarinen (Kalevalas mytiske smed) luras till Pohjola och smider där lyckoredskapet, pengakvarnen Sampo för att vinna jungfrun, som dock inte heller vill följa honom (10). Lemminkäinen (Kalevalas skälm) dödas på sin friarfärd till samma jungfru och återuppväcks av sin mor (11-15). Väinämöinen far till dödsriket efter en trollformel för fartygsbygge (16), etc. I runa 50 blir Väinämöinen arg för att jungfrun Marjatta, Kalevalas jungfru Maria, föder en son som döps till Karelens kung, och överger sitt land, men lämnar kantelen, som skapats av en jättelik gäddas käke i Sampo, kvar till sitt folks eviga glädje.
Kalevalas inflytande på finsk kultur.
Under de första decennierna efter dess framträdande hade Kalevala inget betydande inflytande. Så småningom, i samband med den allmänna nationella väckelsen i Finland, steg dock dess inflytande. Den sågs som en Odyssé eller Iliad. Bland de litteraturalster, som hämtat sina ämnen och sin form från Kalevala finns Juhana Henrik Erkkos dramer Aino och Kullervo. På Kalevalamotiv är många av Akseli Gallen-Kallelas tavlor byggda, likaså åtskilliga av Carl Eneas Sjöstrands, Robert Stigells och Emil Wikströms med fleras skulpturarbeten. Efter Kalevalas mönster har det estniska ”Kalevipoeg” skapats. Det har även varit förebild för Henry Wadsworth Longfellows ”Hiawathas sång”. Jean Sibelius verk körsymfonin Kullervo (1892) och ett antal sånger, bl.a. Terve Kun, en text ur Kalevala, har bl.a. framförts av Orphei Drängar, senast vid vårkonserten 1915.
Gamla Kalevalas förord är daterat 28 februari 1835 och under Finlands ofredsår firades samma datum 1910 Kalevalas 75-årsfest med stor högtidlighet i Finland. Förslag fanns före Finlands självständighetsförklaring 6 december 1917 att göra 28 februari till finsk nationaldag.
L G Myrberg
2002
Och här vill presidenten tacka Lars för att han delar med sig av sin kunskap.
Eftersom Kalevala inte är så känt av svenskar (inklusive mig själv) så googlade jag
för att söka mer information och hittade då det här testet om just Kalevala.
/Erik