Häxprocessen i Dalarna

Häxprocesserna i Norra Dalarna                                           

 

År 1704 avkunnades den sista dödsdomen för trolldom i Sverige. Det var en åttioårig kvinna i Eskilstuna, som anklagades för att hon ”medelst trolldom och förgörning skadat Nils Jonsson till sin hörsel, syn och mun”. Hon hade ansetts vara en ”klok gumma” som tillkallats för att bota honom. Hon misstänktes dock för att ha åsamkat Nils hans skador. Vid ett efterföljande förhör erkände Anna att, förutom att ha gjort Nils delvis frisk, även åsamkat honom hans lidande och detta som en hämnd för att han en gång vägrat ge henne tobak. Hon erkände att hon stod i maskopi med djävulen och att hon gjort det ända sedan sin ungdom.
Häradsrätten dömde henne till döden. Hovrätten ville dock att hon skulle benådas på grund av sin höga ålder och på grund av att hon var sinnesslö. De hänsköt ärendet till Kungl. Maj:t som, trots hovrättens invändningar, lät dödsstraffet gå i verkställighet.

 

Så kunde det gå till i Sverige för ungefär trehundra år sedan. Detta var dock den sista gången som någon avrättades på grund av trolldom i vårt land och 1779 togs dödsstraffet för trolldom bort ur lagboken. Hundra år tidigare, under en tioårsperiod på 1660- och 1700-talen, hade i Sverige härjat ett trolldomsraseri av sällan skådat slag, häxprocesser, som kostade omkring 300 oskyldiga människor, de flesta kvinnor, livet Det var en formlig epidemi som drog fram över landet med början i Älvdalen i Dalarna och som sedan spred sig norrut, till Lappland, och söderut till bland annat Stockholm.
Hur var det möjligt att människor, lärda som olärda, kunde på fullaste allvar tro att människor kunde ingå förbund med djävulen och från honom få makt att utöva trolldom? Hur kunde människor bli som besatta av dessa fantasier och påstå att de farit till Blåkulla och firat häxsabbat? Hur var det möjligt att även de som utpekats som häxor trodde på det de anklagades för?

Jag kommer i det följande att beröra dessa frågor men ägnar större delen av mitt föredrag åt de häxprocesser som ägde rum i Övre Dalarna och främst i Älvdalen, där det hela började på 1600-talet; omfattningen, spridningen och hur myndigheterna reagerade på det hela.

Rötterna till det europeiska häxeriet ligger delvis i det grekiskt-romerska och hebreiska tänkandet och delvis i trolldomstro, folklore och religion i det förkristna norra Europa. Tron på häxor och trolldom har alltså djupa rötter i den europeiska historien. Häxjakten som tog sin början på 1300-talet i bl.a. England och i södra Europa ökade i omfattning under åren framöver, men ägde rum framförallt under 1500- till 1700-talen runt om i den kristna världen. Det var i synnerhet kvinnor som anklagades för samröre med Satan. Hårdast drabbades områdena i centrala och södra Tyskland. 1627-1629 brändes fler än 200 vuxna och barn i Würtzburg och mellan åren 1615 – 1635 5000 personer i Strassburg. Andra utsatta områden var Schweiz, England och Skottland samt även Amerika, där den första häxprocessen ägde rum 1645.

Teologer och jurister var överens om att häxeriet var den värsta arten av kätteri. Men det värsta vansinnet, som hade minskat i omfattning i slutet på 1400-talet, tog ny fart på 1500-talet, mycket på grund av de tyska inkvisitorerna Heinrich Kramer och Jacob Sprenger, vilka  tillhörde den dominikanska orden. De skrev boken Malleus Maleficarum,”Häxhammaren”, och sände den till Kölns universitets teologiska fakultet för att få dess godkännande. Datum för detta, den 9 maj 1487, brukar anses vara tidpunkten för bokens ursprungliga publikation. Det anses även att boken utgavs med påvens godkännande. Ursprungligen fanns den påvliga bullan om häxjakt, utfärdad av Innocentius VIII den 5 december 1484, som förord i boken. Boken gavs ut i 13 nya upplagor fram till 1520.  Ytterligare 16 utgåvor publicerades mellan år 1574 och 1669. Denna bok blev den mest inflytelserika av alla tidigare tryckta böcker. Häxhammaren blev vad man kan kalla häxjägarnas handledningslitteratur och åberopades i häxprocesserna inom såväl katolska som protestantiska områden.

Från katolska kyrkans håll hävdades redan från första publiceringen av Häxhammaren att fakultetens föregivna godkännande var ett falsifikat och att bokens innehåll inte överensstämde med den katolska doktrinen. Kramer dömdes av inkvisitionen 1490 för falsariet, men boken fortsatte att publiceras allteftersom folk sökte botemedel mot häxeriet.

Häxhammaren består av tre delar. Första delen innehåller bevis för att häxor finns. Andra delen beskriver hur häxeri bedrivs och tredje delen anger hur häxor upptäcks, hur rättegång mot och förhör med dem skall drivas samt hur de skall oskadliggöras. I detalj beskrivs hur bekännelser skall framtvingas, inklusive i vilken ordning tortyr och utfrågning skall användas; rödglödgat järn rekommenderas, liksom att raka av allt hår från den anklagades kropp så att man lättare kan finna Satans tecken.
Djävulstron växte således under 1500- talet och hade blivit mycket stark på 1600-talet. Förutom djävulen själv, som man trodde smög omkring bland vanligt folk och lockade till sig själarna, fanns det en mängd andra onda andar, ja luften var full av dem, i varje liten vrå bodde ett övernaturligt väsen. För den tidens människor kunde vad som helst inträffa, man gick i ständig skräck för det oförutsedda, vidskepelse och trolldomsfantasier var legio. Det fanns kvinnor – man kallade dem för trollpackor – som var kända för att kunna tillreda läkemedel men som också kunde, om man fick dem till sin fiende, anstifta farsoter bland människor och djur. Blev det missväxt så berodde det på dessa trollpackor och deras häxeri.

Varje skärtorsdagsnatt for trollpackorna till Blåkulla för att fira häxsabbat. Häxan satte sig på en kvast, smörjde in sig med fett av odöpta barn som hon mördat, for ut genom skorstenen och begav sig av. En del häxor for dit på en bock, en tjur, en get, en hund, ja vilket djur som helst, men hon red alltid bak och fram. På vägen till Blåkulla rastade häxorna på kyrktaken och utförde där diverse ritualer som gick ut på att man förnekade Gud och bekände sig till djävulen. 
Var låg Blåkulla? Det fanns ett antal teorier om detta, men det ”riktiga Blåkulla” ansågs vara Blå Jungfrun i Kalmarsund; redan Olaus Magnus säger i mitten av 1500-talet att: ”På detta berg lär vissa tider av året nordiska häxor hålla möten för att pröva sina trollkonster och signerier”.
Hur trodde man att häxsabbaten gick till? Jo, den inleddes med en vild dans till osedliga sånger som sedan övergick i orgier där djävulen betäckte den ena trollpackan efter den andra. Sedan intogs en stor festmåltid där det serverades enbart häst- och människokött. Avslutningsvis fick varje trollpacka redogöra för allt ont hon åsamkat sina medmänniskor. De duktigaste belönades av djävulen medan de mindre framgångsrika fick slita spö.
Allt detta trodde man fullt och fast på under 1600-talet, ja ännu längre fram i tiden.  Dessa föreställningar från heden tid hade alltså överlevt; egentligen var djävulen och hans anhang gudar från förkristen tid som ändrat skepnad och karaktär efter kristendomens inträngande i landet. Blåkullamötenas festmåltider, dans och sexuella excesser är sannolikt en kvarleva från den tid då man dyrkade asaguden Frej, fruktbarhetens gud.
Vad hände med en kvinna som utpekades som trollpacka? Om hon inte erkände direkt – och många gjorde det, de var fullt och fast övertygade om att de verkligen var häxor – fick hon genomgå vattuprovet. Det innebar, att den misstänkta häxan kastades i en å, och om hon flöt, var det bevis på att hon verkligen var en häxa. Man letade även efter ett s.k. djävulsmärke på kvinnans kropp, ett fingeravtryck som man ansåg att djävulen gjort då han ingick förbund med henne. Fälldes kvinnan, om man fann att hon verkligen var en häxa , så fanns det bara ett straff för henne: döden.

Sådan var alltså den djävulstro som var så stark hos människorna på den tiden. Alla, låg som hög, trodde på en djävul, på onda andar, trollpackor och häxor. Ingen tvivlade på att de fanns och med detta i åtanke förstår man bättre de häxprocesser som började i Älvdalen och sedan spred sig som en epidemi över hela landet, både till landsbygden och städerna.

 

Innan jag går in på dessa kommer jag att berätta något om de juridiska förutsättningarna som låg till grund för genomförandet av rättsprocessen i häxeriärenden.
År 1608 hade Sverige fått en ny häxlag, som föreskrev dödsstraff för alla former av trolldom. Lagstiftarna stödde sig på Moseböckerna i Gamla Testamentet: ”du skall icke låta en trollkona leva”. Motivet bakom lagstiftningen var uppfattningen att av religionsbrotten var trolldom det absolut svåraste.

Det kan dock konstateras att häradsrätterna i allmänhet tog rätt liten befattning med häxeriet när det grasserade som värst. I t.ex. Orsa häradsrätt förekom endast enstaka mål på 1600- och 1700-talen. Anledningen till detta var att det på 1670-talet tillsattes extraordinära domstolar, de s.k. trolldomskommissionerna (2st.). I motsats till verksamheten i dessa, som huvudsakligen gällde blåkullafärder och djävulsförskrivning, handlade de övriga trolldoms- och vidskepelsemålen i Orsa på 1600- och 1700-talen om s.k. skadetrolldom, trolldom som riktade sig mot annat än människor. Atmosfären vid handläggningen av dessa ganska fåtaliga mål var betydligt lugnare och de anklagade blev alltid frikända. Vid tinget år 1596 blev t.ex. en för trolldom anklagad man ”aff menig mann samt nämnden fri giordh”. Även tingsmenigheten spelade alltså förr en viss roll vid rättsförhandlingarna.

Lekmannainflytandet på det dömande området har djupa rötter i vår rättshistoria. Nämndprocessen växte fram under landskapslagarna tid och fick från mitten av 1500-talet sin glansperiod. Ofta var häradshövdingen inte alltför välvilligt inställd att närvara i ”sitt” härarde och hade heller inte annat intresse av sitt ämbete än bötesinkomsterna. Detta ledde till att rollen som ordförande i rätten överläts på s.k. lagläsare, som sannolikt inte var juridiskt utbildade och därför inte kunde hävda sig i rätten. Det var således inte ovanligt att nämnden även avgjorde rättsfrågan och i praktiken kom att utöva hela den faktiska rättsskipningen. Inrättandet av hovrätterna 1614, med dess kontroll över underinstansens dömande, kom emellertid att innebära en skärpt kontroll av häradstinget och häradshövdingen. Karl XI:s reduktion och därmed följande begränsning av högadelns makt 1680, fick till följd att domarrollen stärktes.

Det var i byn Åsen vid Österdalälvens norra strand, ungefär två mil norr om Evertsberg, där dagens Vasaloppsåkare passerar, som häxprocesserna tog sin början 1667. Byn hade sommaren 1668 20 hushåll med ungefär 220 personer, varav ca 70 var barn under 15 år. Två närliggande byar Brunnsberg och Loka drogs också in i trolldomsväsendet redan från början.

Huvudpersonen var en Gertrud Svensdotter som år 1668 skulle fylla 12 år. Hon bodde hos sin farfars båda systrar, Elin och Christina Jonsdotter, båda ogifta, 54 respektive 52 år gamla. I januari anklagades hon för att vara trollkona. Bakgrunden var följande. I oktober 1667 hade hon tillsammans med den 9-årige Mats Nilsson vallat getter nere vid älven. Två getter tog sig över till en liten holme i älven och Gertrud vadade över för att hämta dem. Gertrud och Mats  hade sedan blivit osams om någonting och flickan hade klått upp Mats. När pojken kom hem berättade han för sin far vad som hänt och nämnde bl.a. detta: han hade hört hur Gertrud hade anropat djävulen och sedan gått på vattnet ut till holmen. Fadern tog pojken till kyrkoherden för vilken han upprepade historien. Gertrud blev alltså anklagad för samröre med djävulen.
Ingenting hände förrän i januari 1668 då en Erich Erichsson, en 15-årig pojke från byn berättade för kyrkoherden att Gertrud Svensdotter fört hans syster Anna till Blåkulla. Nya förhör inleddes där Gertrud till en början nekade till anklagelserna.
Erich Erichsson var en särpräglad yngling. Han berättade om syner och uppenbarelser han hade haft medan han gått vallgång uppe vid fäbodarna på gränsen till Härjedalen. Han betraktades som synsk av de äldre och som sådan bemöttes han med respekt. Vid midsommartid 1668 berättade han om Blåkullafärder som han deltagit i och namngav flera personer i byn som varande inblandade.
Under sommaren håller kyrkoherden förhör med de namngivna som är både män och kvinnor och barn. De anklagades skara växer; i förhör med en namnges ytterligare personer och så vidare. Det är som en lavin. Till slut är det 30 personer. 17 vuxna och 13 barn, som är misstänkta för att vara i maskopi med djävulen. Av dessa är 22 kvinnor.
Inte förrän i september 1668 skedde rannsakning med de misstänkta. Först behandlades Gertrud Svensdotters fall. I tingsprotokollet beskrevs den ursprungliga händelsen så här: Den onde själv, Satan, hade kommit fram till Gertrud och smörjt hennes fötter så att hon skulle kunna gå på vattnet. Nu bekänner Gertrud i förhör att så var fallet. Hon säger dessutom att Satan även smörjde henne på benen och att han gett henne ett horn och sedan gått före henne över vattnet. Hon skall också ha yttrat dessa ord: ”Kom nu fanen och för mig till helvetet och inte till himmelriket”. På ön hade hon smörjt de båda getternas fötter och återvänt med dem över vattnet. När hon återvänt till stranden gav hon tillbaka hornet till Satan som efter detta försvunnit.
Av de 30 personer som rannsakades bekände 11 barn och 5 vuxna att de deltagit i Blåkullafärder. 4 av de vuxna gjorde sina bekännelser under tortyr. Endast en erkände utan tvång; han ansågs dessutom i tingsprotokollet som mindre tillräknelig. Nästan alla barnen erkände av egen fri vilja.
Den 13 september döms Gertrud Svensdotter till döden av tinget. Nya förhör inleds med henne i vilka hon yppar mer och mer om sina Blåkullafärder och namnger 19 personer som varande involverade i det hela, förutom hon själv. Trolldomsraseriet växte!
Sammanlagt avdöms tolv dödsdomar den 13 september. Förutom Gertrud Svensdotter – som blev 12 år dagen efter, den 14 september – har vi följande: Lars Persson (20 år), Chirstin Persdotter (30 år), Anna Olsdotter (16 år), Marit Erichsdotter (80 år), Marit Nilsdotter (40 år), Ris Anna (okänd ålder), Marit Matsdotter (19 år), Anna Erichsdotter (9 år), Lok Anna (70 år), Knåpar Elin (70 år) och Mats Michelsson (60 år).
Som framgår saknas Gertrud Svensdotter, upphovet till det hela. Den 7 april fick hon sitt dödsstraff mildrat av Svea Hovrätt; hon skulle i stället hudstrykas, stå utanför kyrkan med ris i hand och under ett helt år sitta på en särskild plats i kyrkan. På 1600-talet var detta säkert ett mycket kännbart och förnedrande straff. Hennes fortsatta öden är kända. Den 9 februari 1673 gifte hon sig med en Lars Matsson och på våren 1675 fick de en son tillsammans. Både modern och barnet dog dock inom kort och den 1 maj samma år begravdes Gertrud Svensdotter.

Som ringar på vattnet spred sig nu trolldomsraseriet. Först till Lillhärdal i Härjedalen, där dock inga dödsdomar avkunnades, sedan till Mora, Orsa och Rättvik. Norrland drabbades – i Ångermanland avrättades 71 häxor – farsoten spred sig söderut, till Gästrikland och Uppland och kom omsider till Stockholm där man dock kunde få stopp på det hela, mycket tack vare en man vid namn Urban Hiärne som lyckades få de inblandade myndigheterna att förstå att  det rörde sig om fria fantasier och att man inte längre alltid kunde lägga små barns berättelse till grund för ödesdigra beslut. 1677 var det slut på galenskaperna.
Urban Hiärne, född den 20 december 1641, var en svensk läkare, författare och naturforskare känd för sina insatser under häxprocesserna i Stockholm 1676, under den s.k. Häxprocessen i Katarina. Efter att inledningsvis ha förespråkat tortyr ändrade han uppfattning och insåg att det rörde sig om masshysteri och inte om trolldom. Detta skulle bli början till slutet för den svenska häxjakten.

 

Gertrud Svensdotters bekännelser angående hennes besök på Blåkulla växte fram under lång tid och under tortyr. De som ledde förhören med de inblandade var prästerna Laurentius Petri Elvius och kaplanen Anders Nohr Moraeus. Särskilt den förstnämnde får ses som den som var den mest pådrivande i hela denna process.
Laurentius Petri Elvius, även kallad Lars Elvius, var född 1624 i Älvdalen och var 1668 44 år. Hans hustru hette Margareta och de hade tillsammans 5 barn. Laurentius Petris far och mor var f.d. kyrkoherden i Älvdalen Petrus Laurentii Sudermannus, född 1586 i Strängnäs och död 1657 i Älvdalen, samt Anna Hansdotter Moraea, född 1601 i och död 1664 i Älvdalen, Hennes fader var kyrkoherden Johannes Birgeri Moraeus i Mora.
I Lars Elvius och hans hustrus barnaskara fanns en dotter Margareta, i källorna benämnd Margareta Elvia. Hon var född 1665 i Älvdalen, men flyttade med sin familj till Orsa, som jag strax kommer att berätta. I Orsa ingick hon i sinom tid äktenskap med löjtnanten och kvartermästaren vid Dalregementet och Orsa kompani, Joachim Bäck. Joachim Bäck stupade vid Pernau 1701 och efterlämnade hustrun Margareta och deras två söner Johannes och Lars eller Lorentz. Den sistnämnde blev en av mina avlägsna familjerötter. Margareta Elvia dog 1742 och är begravd i Orsa. 

I ett brev skrivet den 19 april 1669 säger Lars Elvius: ”Jag har under lång tid arbetat med detta trollpack. De försöker fördärva mig hälsan och ävenså min egendom – detta har de betjänt i förhör – och de vill ävenledes fylla mitt huvud med spikar”. Han kanske börjar längta bort från eländet i Älvdalen!
Som jag redan antytt blir han utnämnd till Kyrkoherde i Orsa, närmare bestämt år 1670.  Vid tillsättningen av kyrkoherdetjänsten ansågs han vara den främste av ett antal pretendenter. Han blev också enhälligt utnämnd ”eftersom han en vacker, lärd, välmeriterad man är; ock med församlingen väl bekant såsom ock församlingen med honom väl nöjd”. Hans förnämsta merit synes ha varit ett effektivt ingripande mot trolldomsväsendet i Älvdalen, vilket hade resulterat i avrättandet av 16 personer.
Man skulle därför kunna vänta, att han även i Orsa skulle nyttja sina erfarenheter i detta avseende. Vid installationen i februari 1672 fördes även frågan på tal. Det gällde några fall, som blivit kända före hans ankomst. Bland dessa fanns en hustru, som dömts från livet, men skonats, eftersom hon befann sig i barnsäng. Det förekom i stor omfattning att barn i Orsa skyllde personer för häxeri.

Lars Elvius ålade därför prästerna i församlingen att ”noga rannsaka om de fått gott vittnesbörd av församlingen eller icke”. Uppsyningsmännen i byarna ålades att vara prästerna behjälpliga i att spåra trolldomstecken, men de var inte alltid tjänstvilliga eller kanske inte lämpliga för uppdraget. Detta var sannolikt anledningen till att det bestämdes vid 1673 års visitation, att de uppsyningsmän, som inte anmälde trolldom eller andra oegentligheter, skulle få böta.
När häxprocesserna växt i stor omfattning kopplades, som tidigare nämnts, andra myndighetspersoner in, ledda av biskopen i Västerås och de världsliga myndigheterna i Stockholm, men hysterin blev inte mindre för det, tvärtom.

Sverige styrdes vid denna tid av en förmyndarregering; den blivande Konungen Karl XI var ännu bara 13 år när häxprocesserna inleddes. Av de herrar som satt i Rådet var det bara en – Per Brahe – som hade invändningar och ville gå försiktigt fram vad gällde trolldomsprocesserna. Han ville att man skulle tillsätta en kommission som undersökte förhållandena i Älvdalen innan några avrättningar tilläts. Så blev det inte. Svea Hovrätt fick fria händer och avkunnade som vi nu vet sju dödsdomar den 7 april 1669. Landshövdingen i Dalarna, Gustav Duwall, försökte in i det sista att avstyra dessa avrättningar utan att lyckas. Som vi nu vet avrättades sex personer den 19 maj.
En mängd brev och skrivelser från våren 1669 visar att både kyrkan och den världsliga makten mer och mer börjar ägna sig åt trolldomshysterin. Rättsväsendet sättes på prov och tingen i Dalarna sysslar alltmer med ”Blåkullafärder”. Arbetsbelastningen blir för stor och Per Brahes idéer om kommissioner accepteras till sist, med stöd av bl.a. Magnus de la Gardie , en annan av rådsmedlemmarna i förmyndarregeringen. Man hoppades med detta få en dämpning av hysterin innan hårdare och farligare medel måste vidtas för att få slut på det hela.
Man skulle kunna tro att de kommissioner som tillsattes skulle se mer nyktert på ”Blåkullafärderna”. Så icke. Det verkar som om man – när man väl inrättat sig i Dalarna och fick lyssna på de människor som var inblandade, anklagarna och de anklagade – drabbats av den epidemi som rådde på platsen. Stämningen även bland kommissionens medlemmar blev hätsk och faktum är att av de 35 avrättningar som ägde rum i Dalarna mellan maj 1669 och januari 1671 svarade trolldomskommissionerna (2st) för 29 stycken avrättningar.

Tron på häxor, trolldom, djävulen och satan var alltså lika stor hos överheten som hos det ”enkla folket”.

I Dalarna ställdes 279 personer inför rätta – 210 vuxna och 69 barn. 86 % var kvinnor. Oftast var det kvinnor som anklagade kvinnor. I Dalarna var det ett överskott på kvinnor och detta berodde bl.a. på stora utskrivningar av män till krigen som Sverige förde under 1600-talet. I de folkmängdskalkyler som genomförts på grundval av de uppgifter som finns i de kyrkliga och administrativa källorna har det beräknats att Orsa socken vid slutet av år 1684 haft en befolkning på sammanlagt 2427 personer, varav 1067 män och 1360 kvinnor. Hushållens antal var 536. På finnmarken kom 158 personer (82 män och 76 kvinnor) och 28 hushåll. I Mora år 1667 gick det 1689 kvinnor på 1000 män. Det ser således faktiskt ut som om mycket av trolldomshysterin kan förklaras med falsk ryktesspridning och förtal och att kvinnor pratat illa om andra kvinnor. Häxväsendet var inte en förföljelse från män riktad mot kvinnor, i stället var det kvinnor som förföljde andra kvinnor. Det gick så långt att döttrar anklagade sina mödrar för att vara i förbund med djävulen.

När det gäller den kyrkliga överheten skedde en upptrappning under 1600-talet av den kontroll kyrkan utövade över den enskilda människan. På sommaren och hösten 1667 utgick nya förhållningsregler från biskopen i Västerås stift, Olaus Laurelius, till prästerskapet i stiftet hur man bättre skulle kunna kontrollera allmogen och se till att de levde ett kristligt liv. I Dalarna, som lydde under Västerås stift, såg man denna kyrkans intrång på den personliga integriteten som något kränkande, och man vände sig mot de lokala prästerna, t.ex. Lars Elvius, i form av negativa uttalanden rörande hans person och heder.
Trolldomsraseriet kan ha haft sin grund i det som folket uppfattade som en alltför sträng kyrkotukt, som de nya förhållningsreglerna medförde; barnen skulle lära sig katekesen utantill på rikssvenska, fastän de inte kunde annat än sina sockendialekter, som helt skiljer sig från svenskan.
Dessutom förbjöd kyrkan en sed som hade stor utbredning i norra Sverige och Norge vid denna tid: Nattfrieriinstutitionen. Denna innebar att unga pojkar, i grupper om 10-15 stycken, drog runt i byarna och sökte upp flickorna i deras hem. Meningen var att en pojke skulle tillbringa en natt i samma säng som flickan, de skulle vara påklädda och ligga bredvid varandra utan att röra varandra. Nästa natt skulle pojken ligga hos en annan flicka och på så sätt skulle en flicka till slut ha haft alla pojkar i byn sovande en natt hos sig. Detta ville kyrkan förbjuda, man ansåg att de unga bedrev hemlig hor och att inget kristligt leverne kunde följa av denna livsföring.
Kyrkan lyckades förbjuda denna sed, men det är möjligt att de unga kände sig kränkta och kanske ville hämnas på de vuxna genom att börja anklaga dem för häxeri.
Det må vara hur som helst med detta, men det är ett faktum att det var ungdomar, ja barn som var upphovet och den utlösande faktorn till trolldomsraseriet. Det var deras berättelser som gjorde att anklagelserna mot de ”kloka gummorna” ändrade karaktär, från att ha varit beskyllningar för enbart lövjeri (kloka gummor som botade sjukdomar) blev de även anklagade för att föra barn till Blåkulla.

Trolldomshysterin spred sig, som framhållits, som en löpeld och alla som kom i kontakt med det hela drabbades av epidemin. 35 personer avrättades i Älvdalen och vid Siljan, 300 i hela landet. 1677 dog det hela ut och människorna som varit inblandade ställde sig frågan: ”Hur kunde det ske”?
Samma fråga ställer vi oss och det är kanske omöjligt att hitta något riktigt svar. Det finns många teorier, men de faktorer som ligger bakom ”trolldomsväsendet” är många och alla fakta i ämnet har inte bevarats till vår tid. Den verkliga sanningen får vi nog aldrig veta!