95-åriga Birgitta Wetterdal berättade om ett fantastiskt och "exotiskt" liv som kvinnoläkare i ett stort antal fjärran länder.
Hur kan man hinna med så mycket, se så mycket olycka och ändå vara en så positiv person?
AMI hälsade oss cirka 16 digitalt närvarande, erinrade oss om att det hemska som hände samma dag 2001 i New York och gav ordspråket "Det som skiljer människa från djuren är att vi sörjer människor vi aldrig mött"
Hon efterlyste vidare förvaringsplats för klubbens 40 Franzénlitografier. Har någon medlem möjlighet att förvara dem säkert och torrt en tid framåt?
Dagens föredragshållare, Birgitta Wetterdal, gjorde därefter sitt första framträdande digitalt i sitt liv, hos vår rotaryklubb, med samma oförfärade nyfikenhet och energi som hon alltid tycks ha visat. Vi tar det från början.
Birgitta är läkare med inriktning på kvinnor och ha varit verksam på flera svenska sjukhus och uppfostrat en familj med 5 barn, bott länge på Gotland och där bedrivit jordbruk och läkarpraktik parallellt men har nu bosatt sig på Värmdö. Den mest spännande delen av hennes liv började dock när alla barnen vuxit upp och slutat skolan.
Birgitta tyckte då att livet började bli lite långtråkigt och sökte, "lite på skoj" en läkartjänst i Oman, som annonserats i en tidning, och hon fick naturligtvis jobbet. Arbetet bestod av att bygga upp en kvinnomottagning och hon sysslade med detta i 1 1/2 år. Hon åkte runt i byarna och träffade många kvinnor. "Jättespännande." Detta var före turistiderna. Kvinnor berättade för henne att de måste ha 12 barn för att vara säkra på att åtminstone 2 skulle överleva och kunna ta hand om föräldrarna på äldre dagar. Barn dog i stort antal av infektionssjukdomar, bl.a mässlingen. Hon satte igång med ett stort vaccinationsprogram, såsom enda doktor från Europa i Oman. Detta program fick till följd minskad barnadödlighet och att barnafödandet minskade väsentligt i Oman!
Härnäst for Birgitta till Kambodja i Röda Korsets regi. Detta var efter Pol Pots terrorregim i landet hade störtats, men kriget var ännu inte avslutat. "Polpotarna" fanns fortfarande ute i djungeln och försökte återta makten. Landet var fullt av trampminor som orsakade massor med skador, främst på benen. Alla läkare och andra människor med utbildning hade dödats av Pol Potregimen , total laglöshet rådde och alla böcker hade bränts upp! Stor fattigdom tog sig bl. a. uttryck i att en läkares veckolön utgjordes av en näve ris. Hon skulle arbeta med mödravård, men den utvecklades till en allmän vårdcentral och kirurgmottagning, då kvinnornas män och barn dök upp med allvarliga skador, oftast av
trampminor. Det får man kalla en utmaning, men Birgitta tycks klara allt. Hon berättade bl. a. om att en av Pol Pots soldater fördes till hennes sjukhus med allvarliga skador. Hon fann att en kvinna, vars man skjutits i magen av Pol Pots män, satt och matade denne soldat. Kvinnan förklarade att hon ville göra det, eftersom den skadade Pol Pot-soldaten inte hade några släktingar som kunde hjälpa denne!! Operationer försvårades av mycket ojämn eltillförsel och hon opererade ofta i ljuset av en ficklampa, som hon bar bakom örat. Trots de primitiva förhållanden tyckte Birgitta att hon kunde göra mycket nytta i Kambodja.
Mellan sina olika utlandsuppdrag klättrar Birgitta i berg, helst i Himalaya dit hon rest i 4 omgångar, senast som 70-åring, då hon kom upp till 5 000 metersnivån. Vadå energi?
Nästa utlandsresa gick till Garissa i somaliska delen av Kenya, dit hon åkte i Rotary Doctors flygplan. Hon förestod sedan där en kvinnoklinik som utrustats av Rotary. Hon arbetade främst med kvinnor som skadats genom könsstympning, men hon fick även operera människor som attackerats av krokodiler i samband med att de hämtat vatten i den närbelägna floden. För att förhindra detta uppfördes under hennes tid vattencisterner. Omskärelse, innebärande att man på små flickor skär bort yttre och inre delarna av blygdläpparna samt delar av klitoris var då och är fortfarande en mycket utbredd sed i Somalia och Mali och andra länder norr om Sahara. I Somalia, inklusive de somaliska delarna av Kenya, omskärs uppemot 90 % av alla kvinnor. Detta leder ofta till omfattande infektioner och ibland döden samt innebär mycket stora lidanden och kan förhindra samlag och barnafödande. Denna grymma sed är inte alls religiöst betingad.
Birgitta har även vid 4 tillfällen, efter att hon drabbats av en hjärnblödning åkt runt i byar i Palestina på uppdrag av en kvinnoorganisation och undervisat om hur kvinnan fungerar psykiskt och fysiskt. Hon betonade att det som uppskattades allra mest var inte själva undervisningen utan att hon kom tillbaka flera gånger. De palestinska kvinnorna känner sig nedtryckta av israelerna och övergivna, inte minst av västvärlden. De ände sig stolta över att hon ansåg att de var så mycket värda för henne att hon kom tillbaka till uprepade gånger.
Birgitta har haft många fina erfarenheter under sina utlandstjänstgöringar och sett prov på mycket omsorg och godhet trots mycket svåra yttre förhållanden. Enda undantaget, som var så smärtsamt att hon helst inte alls ville berätta om det, gällde ett uppdrag hon haft i Bosnien, som hon kortfattat beskrev som ett helvete. Människor som levt sida vid sida som goda grannar under lång tid där blev plötsligt dödsfiender och kunde tillfoga varandra fruktansvärda lidanden.
Tillfrågad om hon aldrig varit rädd, svarade Birgitta att hon flera gånger hotats till livet, men slutat vara rädd för att det är meningslöst. Det som händer det händer! Vad hon heller vill tänka på är alla vänner hon fått ute i världen under sina många resor och all godhet hon mött.
En fin avslutning på ett fascinerande föredrag.
Klubbangelägenheter: Nästa vecka kommer guvernör Claes Nilsson på besök och mötet därpå kommer vår stipendiat, konstnären Peter Bergman, att berätta om sin verksamhet.
Ni påminns även om att klubben nu på söndag anordnar en vandring runt Kvarnsjön i Gustavsberg; picknick medtages.
Vid tangenterna Jan Rudberg
.